onsdag 5 april 2017

Nån annans liv

Nu har jag spenderat mina första dygn i nya lägenheten och jag trivs så bra. Det känns så sjukt lyxigt att överhuvudtaget kunna gå från ett rum till ett annat? Och inte alltid befinna sig i ett och samma liksom. Jag har varit ledig några dagar så jag har mest hängt runt här, druckit kaffe på vår balkong (!) navigerat mig till den lokala matvarubutiken, snickrat upp lite tavlor och packat upp kläder.



Ibland känns det som att jag lever någon annans liv. Och det kanske är så det är att bli vuxen. Man kastas mellan sammanhang och hinner inte reflektera så mycket över hur olika livet kan te sig med så korta mellanrum. 
Men ibland gör jag det och får svindel. För då undrar jag vems liv det är jag egentligen lever. Kan ni förstå känslan? Att känna att man lever någon annans liv? När jag kommer ut från mitt jobb på kvällarna och solen fortfarande lyser men luften är krispig och kall på Östermalm, och jag går över gatan till tunnelbanan och åker hem så känns det aldrig som att det till hundra procent är mitt liv jag lever. Jag är inte olycklig men kanske lite ovan. Och liten. Tror jag måste växa i det.

måndag 3 april 2017

v.14


Lukten i vårt nya trapphus för mig omedelbart tillbaka till när jag som liten satt i baksätet i mina farföräldrars lila Ford Sierra. Det var exakt samma lukt i den  bilen som det är i vårt trapphus nu. En blandning av bensin, godis som legat i handskfacket i några månader och garage. Farfar i förarsätet och farmor i passagerarsätet. Kammen i farfars bröstficka och mintpastillerna i farmors handväska. Den lilla gosedjurshunden på mittensätet som fungerar som någon slags maskot för bilen.
När jag går i trapporna i vårt nya trapphus är jag 21 år och har nyss flyttat till mitt andra boende och på samma gång är jag 5 år och sitter i baksätet i farmor och farfars bil på väg till äventyr. Farmor som ser sig över axeln och räcker över en mintpastill till mig.Vi är snart framme. Jag är snart framme.